Egen ingång
Det har sin tjusning att bo granne med både Tinnerbäcksbadet och Folkungavallen för en gosse i femtiotalets Linköping. Utsikten från rummet på vintern över den då välskötta isen med möjlighet till att se både isracing och bandy var ju en verklig bonus.
På sommaren var det ju inga evanemang annat än i ”Djupa”, som var vårt namn på tävlingsbassängen. Den låg alldeles för avlägset från vårt fönster, som dessutom hade sikten skymd genom det täta lövskogsbältet på badets östra sida. Möjligheten till parkettplats inne i rummet fanns alltså inte.
Den som kan dagens geografi kring Tinnerbäcksbadet förstår att jag bodde där badhuset är nu. Rummet fanns precis där 25-metersbassängen är numera.
Den täta lövskogsväxtligheten mot hela vår gård skapade dock en del andra möjligheter. Avgränsningen mot badet var ståltrådsstängsel, som ingen kom på tanken att klättra över. Någon försökte krypa under, men då blev man så lortig. Det fanns välgrävda trädgårdsland på vår sida nämligen. Inte nog med att man blev lortig, man fick bannor av gårdens trädgårdsodlare också, vilket väl var värre för en grabb i Andersonskans Kalles rike.
Men det fanns ett ställe mellan två hus, där vi hade en låg mur med ett gallerstaket på, utan vassa spetsar överst. På andra sidan, i badet, dolt bakom stora lövträd, var det inte ens en meter ner till backen. Gissa hur många gånger på sommaren vi betalade entré till badet! Den vägen kunde man ju utnyttja flera gånger varje dag för samma pris. Genom stora ingången kostade det varje gång man gick in. Skulle man bada hela dagen, måste även en grabb äta någon gång ialla fall.
Eftersom det var så lätt att komma in på badet, blev det frestande att försöka detsamma till Folkungavallen, som ju också gränsade till vår gård. Där var det lite jobbigare, för man måste klättra över ett staket utan några murar som hjälp. Men man kom in bakom ett område med förråd och omklädningsrum. Så lite osynlig var man. Vi tog rätt ofta den vägen, när det var friidrottsträning på kvällen med gott resultat. Då var det för all del gratis entré, men stora ingången låg precis på andra sidan. Det tog säkert en kvart att gå runt. Tidsspillan var inget för en grabb inte.
Vi tog den vägen en gång när det var tävling på kvällen, men när vi trodde vi kommit in utan att bli upptäckta kom den trevlige vaktmästaren, som tydligen inte bara jobbade på badet.
– Nej grabbar, här får ni inte planka in olovandes, sa han. Vi vände genast och krånglade oss tillbaka över staketet. Vi hörde inte riktigt meningen i det han sa. Vi bara kände oss avhysta och tillplattade. Upp i tonåren fortsatte vi dock att gå in vår egen väg till Tinnerbäcksbadet utan några problem med upptäckt.
När det nya badhuset kom blev min mamma skolbaderska och fick genom lärare och annan personal lite information om mej som tonåring, som hon inte hade tidigare. Det var nästan 15 år sedan jag hade flyttat hemifrån då hon berättade att hon var arbetskamrat med den gamle vaktmästaren på Tinnerbäcksbadet. En gång kom dom att tala om att mamma hade bott i en lägenhet där simbassängen fanns.
– Det var väl ganska omodernt i dom husen? frågade vaktmästaren. Men det var nog en fin sammanhållning i en så speciell gård?
Mamma höll med förstås. Hon kunde ju bara bekräfta som det var.
– Visste du för resten, fortsatte han, att ungarna på den gården alltid plankade in på badet över den där muren ni hade mellan ett par hus? Fast vi bjöd på det, vi kände ju igen alla ungarna och dom var ju inte så många i det stora hela.
Där fick jag förklaring till ”Här får ni inte planka in” och förstod att vi inte alls hade varit speciellt osynliga under våra eleganta entréer till badet under 50-talets somrar.